Jag vill egentligen bara skriva ner några rader om mig, om mitt liv….bara kortfattat för att på något sett ge er som inte känner mig en bild av den jag är.

Jag har alltid varit mån om min integritet, kanske en smula blyg rent av att öppna mig för mycket? Jag vet inte.



Många uppfattar mig som den där glada, spralliga, galna som älskar djur – en bild utåt som träffar mig väldigt bra. Men de som känner mig vet även om att jag står för ärlighet, rakhet - jag avskyr orättvisor, jag kämpar för de som har det svårt, har förutom den där glada personen utåt, en sida med smärta.

Hmmm….hur många av er som känner mig vet inte hur ofta jag kommit i luven på orättvisan för att jag vägrar knipa igen när jag ser att andra råkar illa ut, andras smärta, vad andra andra utsetts för…..något inom mig vill skydda den från att såras, smärtas.

Jag är en ensamvarg på många vis, har väldigt få nära vänner, ganska många bekantskaper dock, men få vänner som jag finns för och som förhoppningsvis finns för mig, men återigen kan jag höra någon sucka nu – men Tammy, du berättar ju aldrig något….förlåt mig, men jag är ju bara sån.



Kanske beror det på min uppväxt? Den där villkorslösa kärleken? Att om jag for illa, så visste jag att min mamma & pappa tog ännu mer illa vid sig. Gick jag till mamma och grät, så börja hon gråta innan jag ens berättat vad som hänt :o) Allt för att dom var likadana…och jag har min syster, min allra bästa vän idag, och ändå så berättar jag sällan något för henne heller, för jag vill inte att hon ska bli orolig.

Denna oro att utsätta andra för smärta…, en smärta jag så långt jag kan, försöker bespara eller utsätta andra för.

Detta är kanske en svaghet?

Jag växte upp med min mina älskade syskon John och Jonna… vi var födda i rak följd, mina föräldrar låg allt i :o) tack vare vår jämna ålder, har vi alltid umgåtts och haft kul ihop.

Våra föräldrar var världens skönaste……jag hade tur? Växte upp i ett hem där kärleken var det allra viktigaste och där mina föräldrar alltid sa åt mig att följa mitt hjärta, alltid lyssna på vad säger ditt hjärta dig, följ det svaret Tammy!

Mina föräldrar skämde aldrig bort oss, vi fick inte vad vi peka på, vi fick inte bära oss åt hur vi ville, för bakom all kärlek, allt kul, så lärde vi oss också att respektera andra, att vara ödmjuka – att allt materiellt har inget värde när det kommer till kritan.

När jag var ca 16 år så började smärtan, sorgen kliva in i mitt liv….med bestämda steg blev den ena efter andra sjuk i min familj.

Alla som vet hur det är när en familjemedlem blir dödssjuk känner också till all ilska, sorg, rädsla, smärta, oro, ångest som kommer samtidigt.

Jag hade dock lärt mig en sak – att aldrig ge upp, kämpa på….vara en fighter!!





När min älskade pappa drabbades av cancer kämpa jag för livet i många år. Hur jävligt det än blev, så fanns alltid hoppet kvar, för hoppet är det sista som överger oss….

I slutet bar jag min pappa i min famn, när hans ben inte längre orka bära honom - så som han en gång i tiden hade burit mig och mina tårar föll och smärtan jag kände ska jag aldrig glömma, och jag var så livrädd att han skulle se mina tårar, min rädsla - rädd att han skulle tro att jag såg slutet, att jag insåg att allt hopp var ute? rädd att han skulle tappa sitt hopp som jag önska han hade kvar, men som jag misstänker att han för längesedan redan insett var borta.

Men han ville väl inte ta bort mitt hopp? Min tro? Jag minns så väl hur jag gjorde allt för att hans ögon inte skulle se in i mina, så livrädd för vad våra ögon skulle se.

Så oerhört rädd att vi skulle ge upp.....

Han var uppäten av cancern och hade förvandlats från en stor stark man, till en skör liten fågelunge. Och liten var jag själv, är ingen stor kvinna.

Men han lärde mig vad humor var, vad kärlek är - han lärde mig så mycket jag än idag alltid ska bära med mig!

Och mellan alla tårar, så fick han mig alltid att skratta…

… på hans dödsbädd då jag höll om honom, så var det han som torka mina tårar, det var han som gav mig styrkan, det var han som visa mig humorn och det var hans varma, starka händer som höll fast i mina när han somna in för gott…





Samma helg som min pappa dog, körde min f.d ihjäl sig på sin Mc.

Perioden efter detta minns jag mest som i en sorts film…en mardöm då jag inte kunde eller inte ville förstå? En förnekelse?

Min älskade mamma led, hon hade förlorat sin bästa vän, sin livskamrat, de som rest världen runt, skrattat, gråtit och alltid funnits där för varann….och jag led med min mamma så oerhört, men vi fanns alltid för varann.

Min mamma skicka mig till Maldiverna, en resa jag alltid drömt om, ett ställe jag alltid velat se. Hon sa åt mig att sticka dit, njuta av livet, leva livet, hon ville se mig skratta igen, liksom jag ville se henne le igen.

Jag åkte dit sju månader efter pappa och Classe dött. Jag åkte dit med min bästa vän.

Vi hade otur, hamna i världens monsunperiodslut med Cykloner, fruktansvärda oväder som säkert kan få den mest härdade att bli rädd, jag var ju van vid oväder av alla år med pappa på sjön, jag hade väl sett och upplevt?

Men inte bara oväder, utan även krig på Sri Lanka då man skulle välja ny president vilket fick tamiler att gå igång och dra sig till Maldiverna. Folk blev visst mördade, kidnappade och all kontakt med Ögruppen Maldiverna blev stängd och där satt man och visste inte om man skulle bli ett offer, eller få komma hem levandes.

Några dagar senare lugna det ner sig och livet gick sakta igång igen och jag försökte njuta av detta jag alltid velat se…- Maldiverna, paradiset på jorden…så vackert att inte ens bilder kan visa hur vackert det är. Under ytan är det en värld som ej kan beskrivas med ord.

Tänk så vacker vår blå planet är…




Men döden var mig hack i häl….  Och utan förvarning tog han min bästa vän där på Maldiverna. Hennes hjärta bara stannade och jag ska aldrig glömma.

Jag blev så chockad, så förtvivlad, så rädd att jag inte visste vart jag skulle bli av och för första gången i mitt liv drabbades jag av dödsångest, men jag visste inte vad det var då – visste bara att jag inte kunde andas, en skräck så stark att jag fick panik.

Dom hämta henne i en plåtkista och segla iväg med henne…och medan jag stod där och såg dom segla sin väg, så föll en stor kokosnöt ner bredvid mig med sitt stora gröna skal fortfarande omkring sig och gjorde en stor krater i marken, en cm ifrån mig och jag kände det som att någon där ovan mig, vill se mig död? Som om någon testa mig hur mycket mer jag skulle orka med? Jag önska denna period i mitt liv att jag blev nästa som fick lämna, för jag orka inte mer.

För varför? Varför gör livet så ont? Varför kan jag inte få vara lycklig? Men svaren kom aldrig..

Jag kom hem med en ny skugga – ångesten. Jag kämpa länge. Men mitt i allt, börja även en rädsla att mina andra skulle dö, försvinna från mig…min mamma, min älskade mamma – låt inget hända henne, hon var min bästa vän, mitt allt. Mina syskon, men dom kan väl inget hända? Dom är ju unga…men det var ju pappa också, han var inte gammal – Classe han var ung och min bästa vän, hon var lika ung…

Mamma och jag kom varann än närmre, hon var tryggheten, hon förstod, för hon genomgick samma sak ju. Vi bråka, vi grät, vi hade kul ihop. Vi fanns för varann.

Åren gick och med dem en kamp att hitta tillbaks till glädjen, livet, att släppa rädslan, ångesten, oron som gnagde…..att leva livet så som jag blivit lärd att göra.




En dag ringer min syster till mitt jobb, hon har åkt hem till mamma för att hämta en sak, men får ingen kontakt med mamma som ligger i sängen. Hon säger att mammas läppar är blåfärgade och jag hör skräcken, rädslan och allt är tillbaks igen….

Jag kastar mig in i min bil och har väl aldrig kört så fort i hela mitt liv, förbi alla röda ljus, förbi allt… - inget fick hända min mamma.

När jag kom fram, stod ambulansen där med en karta och jag skrek åt dom att skynda sig och peka vart dom skulle.

Jag vet ej just då vad jag gjorde, en minneslucka? Kroppens försvar? Men då jag kom in i mammas hem, så hade dom lagt henne på golvet och höll på med hjärt- och lugnräddning samtidigt som de stack en kanyl rakt in i hennes hjärta.

Mamma var död, men dom fick igång henne igen...

Mamma låg på intensiven i några dagar innan de stängde av respiratorn så att hon fick somna in.

Dom pumpa ut 18 liter vätska från henne – hjärtsvikt, men tyvärr hade hjärnan fått syrebrist trots Jonnas tappra insats under tiden.

Jag var ganska trött på smärtan då, jag var trött på livet som mest kändes som ett hån, jag var trött på rädslan, på allt - på att det aldrig tog slut…

I samma veva drabbades Jonna av en svår sjukdom och hon hamna på sjukhuset och jag minns så väl att jag stod där på sjukhusets område och visste inte om jag skulle gå till bårhuset och säga hej till mamma eller om jag skulle gå till Jonna som säkert skulle dö också eller om jag skulle bara ge fan i allt…

Men inom mig fanns den där som vägrar ge upp, den där som skulle följa sitt hjärta…och det blev en lång kamp att kämpa.

Man skulle lätt kunna bli bitter på livet, men det är emot min natur och istället för bitter har jag bara blivit mer ödmjuk inför livet.

I min ryggsäck har jag en gåva, en gåva dom gav mig – att alltid följa mitt hjärta… att alltid stå upp för det jag tror på, om så hela världen tycker annorlunda, så stå upp för det som känns rätt och så har jag gjort.

Livet är hårt ibland…men livet kan även vara underbart..

Livet är ibland en enda lång kamp kan det kännas…..

Vad vill jag säga med detta? Vad vill jag få fram? Jag vet knappt själv….

Jag vet bara att den som inte sett smärtan, kan nog aldrig uppleva riktig lycka. Och den som valt att inte leva, den har ingen rättighet att använda andra. Trampa, såra, knäcka, utnyttja, förstöra andra människor.

För vill man leva detta liv så måste man också inse att livet innebär att man inte kan skyddas från smärtan, precis som vi inte ska skyddas från lyckan, i livet finns både ock och när vi väljer att skydda oss så lever vi inte längre livet.

Vad som än skett i våra liv, taskiga barndomar, misshandel m.m. – kan vi utvecklas, kan vi se – vi har ett ansvar för våra liv, för hur vi behandlar andra. Vi väljer vår egen väg.




Kärleken…..

Det finns vissa grundläggande behov, behov vi ska se som självklara – ja, självklara, om detta inte finns, då är det inte sunt.

Kärlek
Närhet
Ömhet
Beskydd
Trygghet
Säkerhet
En stabil bas, ej att förväxlas med falsk trygg bas.
Omsorg
Uppskattning
Empati
Guidning
Acceptans
Frihet



Som vuxen kan jag välja att nöja mig med lite kanske?  kanske ha en falsk trygghet…? Hoppas, tro, önska…?

Som barn har jag inga val. Jag präglas och formas, men jag kan senare i mitt liv inse vad som är fel och förhoppningsvis om jag orkar och klarar av, inse att detta inte ska påverka mig i mitt liv. Jag är vuxen, jag har förstått och jag vill leva ett liv, det enda liv jag fått, det vill jag leva så gott jag kan. Och på min väg, så vill jag inte göra andra illa, och gör jag andra illa, så gör jag mig själv lika illa.



Har någon skadat dig, har någon gjort dig illa – så måste man inse att den människan inte mådde bra, den var antagligen väldigt sjuk i sin själ – den har inte tagit sitt ansvar utan lever i en offerroll där dess bräckliga självkänsla har murat in den. Om man då väljer att göra andra det man själv råkat ut för, då finner jag inga ord.


Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig själv mer för smärtan – men hur skulle jag då kunna leva?



Jag valde livet, ville så gärna våga tro igen - ändå slog smärtan till igen, hårt - men det fanns ju en chans att det lika gärna kunde ha varit lyckan, som jag trodde. Som jag så gärna ville tro.

Och jag väljer livet ändå, väljer att leva det vidare, har insett att om jag inte väljer det och allt vad det innebär, så kan jag lika bra lägga mig ner och dö. För jag kan inte leva ett liv i falsk trygghet, ett liv i lögner. Ett liv där jag skyddar mig bakom en mur – jag river ner den där muren och finns i smärtan, och hoppas att smärtan en dag inte gör så ont mer, men jag kommer aldrig fly från den för jag har lärt mig att jag kan inte fly!

Min kärlek till djuren har alltid funnits där och kommer alltid finnas. Deras rena oskyldiga kärlek, så fri från människans ondska, så fri från människans lögner..